Sofies blogg

Efter gårdagens samtal med läkaren så blev jag så less och deprimerad med allt det här med ryggen.. Det tar så sjukt mycket på krafterna.. Men idag är en ny dag och tack vare att maken och några fler puschade på mig så sitter jag nu och ringer runt till några som är kunniga på ryggsmärta.. Ska inte ge upp riktigt än tänkte jag, även fast det är svårt när det bara är motgångar hela tiden.

 

Satt och gick igenom de läkare som jag varit till (har slussats till massa olika) och de som faktiskt brydde sig var de som var på akutmottagningen. De lyssnad, förstod och försökte verkligen hjälpa, men eftersom detta inte är ett problem som löser sig på ett besök så är akutläkarna tvugna att hänvisa mig vidare till en läkare på vårdcentralen.. Nu säger jag inte att Alla läkare på vårdcentralen inte verkligen bryr sig om sina patienter, men av alla de som jag träffat så verkar allt gå som på atomatik hos dem. De vet vad de flesta brukar säga när de kommer med ryggsmärta och kör på samma sak hela tiden. "Du är överviktig, gå ner i vikt så har du inte ont" - Detta började innan jag blev överviktig!! "Det är bara en muskelinflammation, ät panodil, diklofenak eller liknande så går det över" -Har ätit det i omgångar i fem år, det funkar tydligen inte!!

Sådär fortsätter det.. Även trots att jag säger till de klart och tydligt att det inte är det som är felet så lyssnar dem inte.

 

Men nu ringer jag runt och hoppas på att få ett vettig svar av några specialister.

 

Vet ni vad det värsta med allt det här är? Det är egentligen inte den fysiska smärtan i sig, även om den är riktigt riktigt hemsk.. Det är den psykiska.

Jag har rätt stor prestationsångest.. Kan inte jag göra en sak som jag anser vara en lätt sak för mig att genomföra så blir jag så depprimerad och ångest fylld.. Jag har alltid varit en medelmåtta vilket jag alltid har avskytt, jag har aldrig känt att just detta är jag super bra på och när jag kanske lyckas bra med något så lägger jag över det duktiga på något annat, jag berömer inte mig själv.

Två tydliga exempel är när jag tränar med Timon och har gör sina moment super bra så berömmer jag enbart honom för att han är så duktig och lyssnar, men som många har sagt till mig är ju att det är jag som tränar honom bra.. Jag själv tycker allt är hans förtjänst..

Ett annat är att jag är väldigt rädd för att hoppa över hinder med hästar.. Tog en privatlektion förut för att prova på i min egen takt.. Varje gång jag lyckades "hoppa", det var ett litet studs iallafall, en upphöjd bom så berömde jag hästen för att den var så duktig. Min lärare sa åt mig att berömma mig själv för att jag klarade av det..

 

Det är väl något jag måste lära mig.. Att jag är duktig.. Usch det var till och med svårt att skriva.. :/

Nej nu ska jag ringa till en naprapat och höra vad han har att säga.. Ursäkta om inlägget kanske är lite rörigt men var bara tvungen att skriva av mig..